Dagboksanteckning

6 mars 2004   Kajan Det kan kosta livet att vara sällskaplig. Det har kajan fått erfara. Inte minst genom återkommande diskussioner om att arten anses ökat i antal och sanitära olägenheter vid de kollektiva sovplatserna i städerna. Kajan tillhör kulturlandskapet och därmed alltid levt nära människan. Nu senast kan vi konstatera att vår närmsta granne i söder, Falköping, nyligen beslutat att lösa sitt problem med övernattande och skränande kajor genom ett antal planerade åtgärder. Bra att det sker i samarbete mellan myndigheter och intresseorganisationer. Men varför är det så störande med naturliga ljud och hur löser vi problemen med de ljud som vi skälva skapar, det ständiga oväsendet från flygplan, fordon med smällande ljuddämpare, brusande fläktsystem, högljudda skivspelare och lyckliga ungdomar på stan? Inte vet jag. Men en sak är jag säker på, det finns områden som helt tysta. Låt oss kalla dem för tysta naturreservat. De är få, mycket få i vår bebodda del av landet och har redan blivit en unik naturupplevelse. Till och med vid Hornborgasjön kan vi ibland njuta av tystnaden. Den 3 december 2003 fanns 1500 kajor på Hornborgamaden, inte ett ljud hördes. Clas Hermansson.