Dagboksanteckning

22 augusti 2004   Småfläckiga sumphönan En av de arter som minskat efter sjöns restaurering är den småfläckiga sumphönan. Under 1980-talet hördes årligen 10-15 spelande fåglar. Numera hörs endast enstaka sumphöns på maderna, främst på Hornborgamadan, Sätunamaden, utanför Vadboden och i Stenumsviken. Förekomsten är beroende av vattenståndet och under torråren 2002 och 2003 hördes endast två till fyra fåglar, att jämföras med 2001 då 7-8 sumphöns spelade. Under den första spelperioden i maj månad var då vattenståndet cirka 20 centimeter högre. De översvämmade maderna gynnar arten. Sumphönan lägger två kullar och har därför två spelperioder. Kring midsommartid är det därför åter dags att lyssna efter artens karaktäristiska läte, en genomträngande vissling som hörs långt i sommarnatten. Beroende på artens liv i svårtillgängliga madmarker är det ytterst sällan som häckning konstateras. Därför blev dagens händelse, den 22 augusti, något utöver det vanliga. Det är inte många ljud som hörs i den friska vinden på Hornborgamaden. Plötsligt hörs ett kort och gällt pipande. Tre helsvarta dunungar korsar madvägen. De är så små att de har stora problem att krypa in i starrtuvorna och söka skydd i vegetationen utmed vägkanten. Näbbens ljusa färg med en svart spets avslöjar att det är småfläckiga sumphöns. Tre andra arter har helsvarta dunungar, mindre sumphöna, dvärgsumphöna och kornknarr. Endast näbbens längd och färg skiljer arterna. Clas Hermansson.